01.18
Har sedan sist haft lite dåligt med tid till byggena, men nu har iaf högtalarna tagit ett par rejäla kliv framåt.
Det har tagit oerhört mycket längre tid än vad jag uppskattade att få till ytbehandlingen. Jag bestämde mig som sagt för att ta genvägen och använda plastfilm istället för äkta fanér, men är inte så säker på att det var en genväg längre. Efter att ha spacklat och slipat till vad jag trodde var en tillräckligt jämn yta fäste jag på plastfilmen, och nej. Varenda liten skråma syntes och blänkte nu helt plötsligt.
Så det slutade med att jag fick spackla hela ytorna och sedan slipa tills högtalarna ser ut att vara gjord i blankpolerat gips snarare än spånskivor. Det tog ungefär 3 kvällar per högtalare.
Ett tips är att om möjligt vänta med att skära hål i dämpmaterialet tills slipningen är klar. På det sättet räcker det att använda dammsugaren för att få bort allt slipdamm. Om inte lär hela högtalaren bli full av damm, vilket kan ge en förvisso ganska spektakulär rökeffekt när man spelar någon trevlig Scooter-dänga på hög volym och Mega Bass™.
En högtalare, spacklad och slipad till godtycklig perfektion
Att fästa själva plastfilmen var däremot inga problem. Plastfilmen är självhäftande, och man drar bara av skyddspappret lite grann itaget, fäster först i nederkanten på den yta som ska behandlas och arbetar sedan vidare uppåt ett par centimeter i taget.
Problemet är bara kanterna. Man kan lämna lite på sidorna och sedan skära av dem längs kanten med kniv, och det ser bra ut men det blir fnasigt när man känner på kanterna och det finns även en risk att ytan bakom blänker igenom på vissa ställen. Dessutom lär plastfilmen krympa något med åren.
Det står i anvisningarna att man bör vika över ca 5 mm vid kanter, men när jag testade detta så ser man denna nivåhöjning. Men det kanske är ett mindre problem så jag kommer nog att försöka med det på den andra högtalaren. (För jag lyckades nämligen räkna fel på längden, och filmen räckte bara till en.)
Resultatet. Blixten framhäver problemet med små glipor i kanterna, men det syns inte i normalt ljus.
Delningsfiltret för den andra högtalaren blev mycket trevligare än det första. Övning ger färdighet.
Delningsfilter nr 2
Sedan var det dags att koppla ihop alla högtalarelementen. 5 x 2 stycken! Det kräver sitt tålamod.
Här har jag för övrigt ett bra tips att ge: om ni har husdjur, se till att avliva dem före detta moment. Det hjälper avsevärt.
Montering av högtalarelement. Inspekteras av Sulan.
Nå, så hur låter de då?
Jo tack bra.
Först gjorde jag ett idiotiskt misstag och tog fel på ett 8.2 och ett 2.2-motstånd i delningsfiltret. Elementen behöver en viss inspelningsperiod för att få igång bas-elementet, men efter ett par dagars inspelning började jag misstänka att det nog inte skulle bli bättre med tiden. Så jag öppnade upp högtalaren och fann misstaget. En sten lyfte från mitt bröst då de plötsligt lät riktigt bra. De är nog fortfarande inte helt inspelade, men redan nu är de ett otroligt lyft jämfrt med mina tidigare högtalare.
Vad gäller deras speciella ljudspridning, som gör att ljudet inte känns lika riktat utan mer ”live”, så stämmer det. Och diskanten är fantastisk, och frambringar små detaljer i instrumenten som jag inte visste fanns med på inspelningen. Ni vet, skrapljud på strängar osv. Men med detta sagt så tror jag man skulle kunna balansera upp ljudet och få en ännu bättre återgivning med ett något mer avancerat delningsfilter. Diskanten känns lite för stark, och djupbasen är lite klen. (Innan jag upptäckte mitt misstag på delningsfiltret hade de en fantastisk bas, men det var också det enda. Mellanregistret fanns inte.) Men jag är inte tillräckligt kunnig på delningsfilter för att göra några förbättringar. Inte än iaf.
Slutsatsen med ljudet är att jag är nöjd, men inte lyrisk.
Nu återstår att tillverka ett nät att sätta över elementen samt att sätta plastfilm på den andra högtalaren, sedan är högtalarprojektet klart, för den här gången. Men jag har ett nytt projekt på planeringsstadiet … 
